Dela nyhet
Den Störste Frölundaiten har lämnat oss
14 aug 2019
Västra Frölunda IF är en förening som haft många legendariska ledare och människor som rättfärdigar epitetet ”en stor Frölundait”. När nu Rolf ”Vessla” Nilsson gått ur tiden är det många med mig som anser att den störste Frölundaiten i föreningens historia har lämnat oss. Utöver många enastående personliga egenskaper, som jag återkommer till, var Vessla både elitspelare i handboll och fotboll men sin främsta gärning gjorde han när han på 70-talet och framåt la grunden till den unika ungdomsverksamhet som fortfarande bär fram föreningen.
Sin fostran fick Vessla i Sandarna och Sanna-skolan där man säkert, för en liten kille som Vessla, fick bita ifrån ordentligt för att reda sig. I ett hem med en ensamstående Mor som sömmerska och med tre barn följde säkert också hårda men kära tag, en kombination som så ofta fostrat de riktigt stora människorna. Och med ett brinnande idrottsintresse hamnade han snart i Västra Frölunda IF där han gjorde över 100 A-lagsmatcher i både handboll och fotboll innan den senare sporten fick all hans tid. Och stackars den som fick Vessla emot sig på planen, något ettrigare och viljestarkare har inte funnits i en grönvit tröja! Men viljan skulle snart sättas på större prov än inom idrotten.
Under en A-lagsmatch 1972 mot Skövde på Slottsskogsvallen var olyckan framme och ett oskyldigt motståndarknä mot ryggslutet utlöste inre komplikationer av livshotande karaktär för den då 29-årige unga fotbollsspelaren. Den nu bortgångne Professor Bertil Stener lyckades dock under en legendarisk och 7 timmar lång operation rädda Vesslas högra ben. Operationen var så lång och krävande att all personal utmattandes byttes ut utom Professorn själv! Rehabiliteringen blev extra plågsam genom en livshotande stafylokock-inflammation och långvarig isolering på sjukhus. Men jag glömmer aldrig Vesslas berättelse hur han upplevde frisk luft och natur när han första gången rullades i rullstol runt Slottsskogsvallens löparbanor av gamla spelarkompisar. Att gnälla och förbanna sin olycka? Aldrig någonsin för Vessla. Att sitta still i rullstol livet ut som läkarna förutspådde? Inte alls, istället blev det två kryckor och en livslång omisskännligt envis gångstil.
Och i mitten på 70-talet började Vessla med det som ingen då trodde var möjligt. Att bygga en ungdomsverksamhet med en grupp handplockade ledare som delade Vesslas livsfilosofi, optimism, humor och obändiga vilja. Tillsammans med dessa ledare ympade han föreningens DNA djupt i unga pojkar som många gånger fick lika mycket livsuppfostran som fotbollsutbildning. Till en liten grabb som slängt sin ej vrängda tröja på omklädningsrummets golv kom Vesslas kommentar blixtsnabbt; ”Gör du så hemma hos Mamma också? PLOCKA upp tröjan, vräng den och häng den på kroken!”
Och resultaten lät inte vänta på sig. Talanger producerades på löpande band och på 80-talet skördades det som såddes på 70-talet. Sex år i rad (!) vann föreningen utmärkelsen ”Bästa Förening” i Gothia CUP och passerade Brommapojkarna som norra Europas mest framgångsrika plantskola. Bedriften var unik i sitt slag och Vessla var både arkitekten och regissören. När föreningen gick upp i Allsvenskan 1986 fanns det inget lag i Sverige som var mer självförsörjande med egna produkter!
Parallellt med sin roll som primusmotor för ungdomsverksamheten var det inget som var för litet eller stort för Vessla. Skrapa och måla ett fönster. Träffa en sponsor. Utvecklingssamtal med föräldrar. Styrelsemöte och budgetgenomgång. Införskaffandet av ny tvättmaskin. För Vessla fanns det på ett obegripligt sätt alltid tid, detta trots att han aldrig var kortfattad direkt. Det blev ofta långa samtal men alltid i positiv bemärkelse och särskilt när det gällde klubbhusen. Inget av de båda klubbhusen i Ruddalen eller Välen hade kommit på plats och än mindre underhållits om inte Vessla lagt ned hundratals timmar av sin egen tid.
När föreningen sedan började halta betänkligt på 90-talet gick frågan naturligtvis till Vessla om han inte kunde tänka sig ordföranderollen, något som han kanske lite snabbt och ogenomtänkt accepterade trots tyngre arbetsbelastning, egna hjärtproblem och de alltmer ökade ekonomiska insatserna. Men återigen mobiliserade Vessla både sin egen och andras ur-kraft för att rädda den förening han älskade. En mörk och sen kväll i slutet på 90-talet stod Vessla utanför min dörr; ”Jag vill att du skall ha bokföringen så att du kan se att allt gått rätt till under min ordförandetid”. I fyra tunga ICA-kassar låg omsorgsfullt hophäftade dokument som fortfarande står kvar på vinden hemma i Påvelund. Tanken på att bli orättvist anklagad gnagde djupt i Vessla och blev tyvärr en tagg i honom som jag tror satt kvar livet ut. Men vi som kände Vessla vet att en mer renhårig föreningskamrat aldrig funnits som dessutom så hängivit givit föreningen större delen av sitt liv. Och lite som en återupprättelse fick Vessla år 2000 Svenska Fotbollsförbundets förtjänsttecken i Guld. Sällan har någon förtjänat förbundet finaste utmärkelse mer än den lilla mannen från Orustgatan med det stora hjärtat.
Att beskriva Vesslas fantastiska personlighet låter sig inte enkelt göras och är en övermäktig uppgift för min egen del. Han personifierade dock hjälpsamheten själv genom att alltid ställa upp. Och alltid med glimten i de ögon som även kunde bli svarta som kolbitar om någon blev orättvist behandlad. På något vis var Vessla en antites till det vi alltmer ser i dagens samhälle där egoism frodas, yta poleras och där personers karaktär som Zlatan hyllas. Vessla var inget av detta utan en kollektiv krigare från Stadsgränsens solgårdar som alltid lät laget gå före jaget. Och det bästa till sist; hans humor och härliga skratt. På resor till södra breddgrader underhöll han förfärade turister genom att lägga upp det halvt avkapade benet på ryggen innan han skrattande skålade med dem! I Vesslas sällskap tilläts nämligen ingen tristess eller självömkan utan bara glädjen att se livets möjligheter. Resorna blev med åren många och berättelserna om favoritlandet Thailand ett mönsterexempel på hur man trots små medel kan uppleva stora ting. Att få ta fotbollen till Syd-Afrika och skaka hand med dåvarande ANC-ledaren Nelson Mandela var naturligtvis en milstolpe av speciell karaktär, i synnerhet då Vesslas politiska kompassnål sedan barnsben och skeppsbyggararbete på Eriksberg var skinande röd. Det sägs att Vessla och Mandela sände julkort till varandra fram till Mandelas död vilket bara bevisar det intryck som Vessla med all rätt gjorde på likasinnade personer.
Att Vessla gick bort i stillhet en varm sommardag blev på något vis symptomatiskt för den person som hela livet verkade i det tysta men uträttade underverk. Vi fick inte möjligheten att säga ett hedersamt farväl till en älskad kamrat men aldrig skall vi glömma Rolf ”Vessla” Nilsson, hans järnvilja och oförglömliga insats i vår förening. Finns det en rättvis Gud har han en underbar tid att se fram emot.
Lars Green